Utfodringsstrategi

Foderkostnaderna är den största enskilda kostnaden inom nötköttsproduktionen. Utfodringen upptar också den största delen av arbetstiden och det bör man ta i beaktan när man planerar att bygga nytt. En investering i en mer automatiserad utfodringsteknik kan betala sig genom en minskad arbetstidsåtgång.

Förutsättningar

En framgångsrik utfodringsstrategi kräver att man beaktar flera grundläggande ekonomiska och biologiska förutsättningar. En utfodringsstrategi är ett sätt uppnå en viss foderstyrning. Foderstyrningen innebär att rätt individ får rätt mängd vi rätt tillfälle, och att utbytet av foder ger en rimlig avkastning i form av produkter (avvand kalv eller i kg kött). Det finns en mängd faktorer som påverkar resultatet av foderstyrningen och därmed ekonomin i produktionen. Desto bättre överensstämmelse mellan utfodring och näringsbehov, desto effektivare foderomvandling. För att lyckas krävs kunskap om näringsfysiologi, konsumtionsförmåga, fodermedlens näringsvärde, djurens vikt och hull, tillväxt, slaktmognad, klassificering vid slakt och köttkvalitet samt tekniken för foderstyrning.

Foderstyrning
Foderstyrning innebär att rätt individ får rätt mängd foder. Här bör man beakta gruppering eller frånvaro av sådan, utfodring av individen/gruppen och verklig konsumerad mängd foder. Begränsade fodergivor kräver en ätplats per djur eller någon form av transponderutfodring.

I kort och långt tidsperspektiv
För liten andel grovfoder kan rubba balansen i våmmen och de andra magarna så att magsår och leverbölder kan uppstå. I ett kortare tidsperspektiv (från ett dygn till tre veckor) behöver man ta hänsyn till följande då man utfodrar mikroberna i våmmen. Det krävs:
 - att det sker en tillvänjning av mikroberna i våmmen till ett nytt fodermedel vilket tar ca 2-3 veckor
 - att det sker en fördelning av kraftfoder/stärkelserika fodermedel över dygnet för att undvika stötdosering som ger
   kraftig bildning av propionsyra (och mjölksyra) och pH sänkning i våmmen
 - att man tar hänsyn till foderordningen mellan framför allt grovfoder och kraftfoder.

Den andra och den tredje punkten undviks genom att ge fullfoder.

Foderordning
Foderordningen bestämmer i vilken ordning olika foder ges. Fördelning av givor och fodermedel över dygnet kan även ingå i foderordningen. Inga stora kraftfodergivor skall ges på ”fastande” mage. Det kan också vara svårt att ge kraftfoder om grovfoder alltid finns på foderbordet. Vid fullfoder eller vid fri tillgång på foder bortfaller krav på foderordning. Man skall också tänka på att foderbordet måste sopas rent med jämna mellanrum.

Ättider
Tillgången till foder är viktig. Foderbord i lösdrifter kan tidvis bli tomma då djuren flyttar fodret utom räckhåll.

Tillgång på vatten
Fri tillgång på vatten rekommenderas. Vatten kan tilldelas i vattenkoppar eller vattenkar (se kapitlet "Vatten och avlopp" under fliken "Byggnaderna".

Betesgång
Alla nötkreatur som är äldre än 6 månader ska hållas på bete eller ges tillfälle att vistas ute under sommaren (extern länk). Hur länge djuren skall vara på bete är beroende på när de är födda och var i Sverige djuren hålls enligt SJVS 2016:13. Kravet på utevistelse gäller inte för tjurar. Ett bra bete är viktigt för dikorna då deras betesperiod oftast är lång, upp till 200 dagar. Det är bra om kalvarna vant sig vid kraftfoder innan avvänjning, därför kan kalvarna tillskottsutfodras på bete i en kalvgömma innan avvänjning. Avvänjningen sker oftast i samband med installningen. Dikalvarna bör säljas eller stallas in senast i slutet av september.

Foderstyrning

Grunden är en välbalanserad foderstat med tillräckligt med energi och protein, rätt mängder av mineraler och vitaminer samt tillgång på friskt vatten. Foderstaterna skiljer sig åt beroende på produktionsinriktning.

Foderstyrning för dikor
Man kan dela in dikornas näringsbehov i underhåll, dräktighet och mjölkproduktion. Underhållsbehovet påverkas av ras, kondition och andra faktorer. En ko som rör sig mycket och vistas mycket utomhus under vintern behöver mer foder än en som står på en begränsad yta inomhus. Extra foder för produktion behöver kon i slutet av dräktigheten i månad 8 och 9 och då hon producerar mjölk.

Rekryteringskvigor
Dräktiga kvigor är växande djur som också behöver extra näring för sin tillväxt. Köttraskvigorna bör kalva in vid 24 månaders ålder, vilket innebär att de ska betäckas vid 15 månaders ålder. Vid betäckning eller seminering bör en köttraskviga väga 65 % av sin vuxenvikt.

Utfodring efter hull
För dikorna gäller det att utfodra så att de är i normalhull (hullklass 3-4) vid kalvningen. Om korna är för feta finns ökad risk för kalvningssvårigheter. Är de för magra kan de få sämre mjölkproduktion och det tar längre tid för dem att komma i kondition samt att bli dräktiga igen. Kalvningsintervallet bör vara 12 månader.

Gruppindelning
Då man utfodrar dikorna efter deras hull skulle det vara bra att kunna fördela fodret individuellt. Detta kan man bara göra om de är uppbundna eller kan låsas fast vid foderbordet. Vanligtvis hålls dikor i gruppboxar och de måste då delas in i lämpliga grupper. Lämpligt är att dela in i minst tre grupper: fullvuxna dikor i gott hull, förstakalvare samt kor i dåligt hull och sist en grupp med dräktiga kvigor.  Eventuellt kan dräktiga kvigor gå i gruppen med förstakalvare om man är uppmärksam på att kvigorna inte blir bortjagade från foderbordet av de äldre korna.  Om grovfoder ransoneras till gruppen med korna i gott hull är det viktigt att alla kan äta samtidigt. Annars kommer ranglåga kor att ha svårt att äta.

Kalvningsperiodens längd
En kort kalvningsperiod är oftast att fördra eftersom arbetstoppen i samband med kalvningarna blir kortare och kalvgrupperna blir jämnare. Det är också lättare att gruppera och utfodra korna då de har samma foderbehov.  Kalvningsperioden bör inte vara längre än 3 månader. Vid koncentrerad kalvning ökar dock behovet av kalvningsboxar.

Foderstyrning för tillväxt

Med hjälp av foderstaten styr man också hur fort ungnöten ska växa och när de ska bli slaktmogna. Ungnöt har olika foderbehov under olika perioder av tillväxt. Djurens ras, kön, ålder och storlek samt foderstatens sammansättning och utfodringsintensiteten (energi/kg ts) påverkar hur muskel och fettansättning sker. Tillväxten hos unga djur består till stor del av muskler och andra proteinrika organ, därför behöver yngre djur förhållandevis mer protein än äldre djur.

Slaktmognad
Tillväxten styr när djuret är slaktmoget. Djuret är slaktmoget när musklerna är väl utvecklade och när lagom med fett är ansatt i kroppen. Det är då man får störst ekonomiskt utbyte vid slakt, det är inte längre lönsamt att fortsätta uppfödningen. Slakteriernas betalningssystem för slaktkropparna avgör när djuret är slaktmoget. Man tittar framförallt på vikt, fettgrupp och formklass.

För att planera tillväxten och veta när man ska skicka djuren till slakt behöver man regelbundet väga djuren. För att bedöma fettansättningen på levande djur använder man sig av ögat och det sk. slaktargreppet där man känner på revben, svansrot och ljumskveck.

Konsumtionsförmåga
Vid foderstatsberäkning beräknas konsumtionen i procent av levande vikten hos djuret. Ofta används torrsubstanskonsumtionen i procent av levande vikten. De olika fodermedlen påverkar dock kraftigt hur mycket djuren äter. Passagehastigheten genom våmmen och smältbarheten på fodermedlen bestämmer hur mycket djuren kan konsumera. Grovfodrets fiberinnehåll påverkar hur mycket djuret kan äta och foderstatens energikoncentration avgör hur mycket energi djuret får i sig.

Utfodringsintensitet - koncentrationsgrad
Utfodringsintensitet mäter man i foderstatens koncentrationsgrad (omsättbar energi/kg ts). Hög koncentrationsgrad ger hög utfodringsintensitet. Intensiv uppfödning innebär att djuren växer snabbt och sätter fett vid en lägre kroppsvikt än vad djur gör som är mindre intensivt uppfödda. Mindre intensivt uppfödda djur växer långsammare och sätter fett senare vid en högre kroppsvikt. Olika typer av djur passar till olika uppfödningsintensiteter. I intensiva system ser man ofta tunga köttraser och mjölkrastjurar. I mindre intensiva system passar lätta köttraser samt kvigor och stutar av de flesta raser.

Separat utfodring - Fullfoder

Fullfoder innebär att alla fodermedel blandats till en mix. Det är lämpligt att använda sig av mixat foder vid följande förutsättningar:
 - När det finns tillgång på billiga fodermedel
 - I stora besättningar där det finns möjlighet till gruppindelning efter olika foderbehov
 - När det finns lagerlokaler, plats att blanda foder och ej för krångligt med blandningsrutinerna.

Fördelar med fullfoder:
 - Djuren utfodras fysiologiskt – samma foder in till mikroberna – mindre påfrestande svängningar i pH
 - Konsumtionen stimuleras
 - Möjlighet dölja mindre välsmakande fodermedel
 - Möjlighet att späda ut energirikt ensilage med halm
 - Möjlighet ligga på nedre gränsen på strukturinnehåll
 - Biprodukter kan användas mer
 - Investering i utrustning för individuell utrustning behövs ej.

Nackdelar med fullfoder:
 - Svårt gruppera i små besättningar
 - En del djur överkonsumerar
 - Blandningen tar lång tid - fler foder köps in - ökade kostnader för lagring och ränta
 - Kostnaden för mixervagnen.

Utfodring i lösdrift - byggnadsplanering

Ett viktigt mål i byggnadsplaneringen måste vara att utforma byggnaden på ett sådant sätt att den inte påverkar foderkonsumtionen negativt. Det finns en del punkter som man bör fundera kring när man planerar utfodringen i ett nytt lösdriftsstall. Dessa är nötkreaturens beteende, att djuren går i grupp och påverkar varandra, att ytan i en byggnad är begränsad, tillgången till foder samt andra aspekter som kan påverka djurets välbefinnande och hälsa.

Avståndet till andra djur kan delas in i ett fysiskt rum och ett socialt rum. Det fysiska rummet är den plats som djuret behöver för att nödvändiga rörelser som att lägga och resa sig, sträcka på sig, kroppsvård etc. Det sociala rummet är det minsta avstånd som djuret håller till andra individer av samma art. För vuxna djur på bete är detta avstånd typiskt 2–4 meter, men i övrigt är det mycket aktivitetsberoende. I vissa sociala situationer som social slickning är avståndet naturligtvis noll.

Tillgången på yta är viktig. Om gångbredden i ett liggbåsstall minskas från 2,0 m till 1,6 m ökar aggressionsnivån och köbildning mellan foderbord och båsareal. Återvändsgångar skapar på samma sätt köbildning och aggressioner. Nötkreatur spenderar ca 5 – 9 timmar per dygn med att beta, i huvudsakligen under två långa perioder. På stall kommer ättiden vara kortare och antalet ätperioder fler eftersom fodret tilldelas nära djuret och i en lättillgänglig form.

Fri eller begränsad tillgång till foder
En begränsad fodertilldelning vid ett gemensamt foderbord leder till att fodret konsumeras under kort tid. Platsförhållandena vid foderbordet kommer få avgörande betydelse för foderkonsumtionen det enskilda djuret. Det blir då nödvändigt med fri tillgång på foder. Om man ökar antalet djur per foderplats till 2 – 3 djur kommer ättiden att minska men inte nödvändigtvis foderkonsumtionen. Blir foderbordet tomt under en tid kommer aggressioner mellan djuren att öka. Vid ett begränsat antal ätplatser så är det de lägst rangerade djuren som kommer till sämst.

Skydd mellan djuren vid foderbordet ökar effektivt lågrangerade djurs ätande. Fånggrindar kan användas men djuren kan inte stå fastlåsta för lång tid per dag! Bortkörningar vid foderbordet begränsas till viss del även då man använder olåsta fånggrindar. Lättast för djuren att köra bort andra är vid foderbordet med nackbom som ätfront. Exempel på olika typer av foderbordsavskiljare finns i kapitlet om "Foderhantering" under fliken "Stallsystem".