Djuren
Djurets ”rättigheter”
Det är vida accepterat att de grundläggande kraven för husdjurens välfärd är:
1. tillhandahållande av lätt åtkomligt friskt vatten och näringsmässigt lämpligt foder i tillräcklig omfattning
2. lämplig frihet för att utföra naturliga rörelser och normalt beteende
3. frihet från rädsla och oro
4. tillräckligt med social kontakt med sina artfränder
5. frihet från obehag, smärta, skador och lidande
6. tillräckligt med ljus
7. komplexitet och omväxling i deras miljö för att undvika leda
8. frihet från stympning.
Kroppsmått
Storlek på inredning och olika mått på utrymmen beror dels på djurets storlek, dels på djurens beteenden - individuellt och i grupp. Djurens kroppsstorlek har till exempel stor betydelse för liggbåsets storlek och ätplatsens utformning. Till beteenden som är viktigt för utrymmen är det avstånd som ett djur vill ha till ett annat djur i gruppen, det så kallade individualavståndet, samt gruppdynamiken och djurtrafiken. Inhysningssystemet i sig spelar också en roll genom att påverka bland annat djurgruppens storlek och skötselrutiner såsom renhållning i systemet. Det är således en del gånger ett fåtal parametrar som styr måtten, andra gånger flera parametrar.
Djurens storlek i form av vikt och kroppsmått är således en viktig faktor för inrednings- och utrymmesmått. Beroende på vilken funktion man vill ha kan det gälla totallängd, längd till skuldran, till bogen eller djurets höjd. Se figur 7.1 .
Figur 7.1. Inredningens mått måste anpassas till djurets kroppsmått. Här visas de viktigaste måtten: Diagonal kroppslängd (L) – bogspets till sittbensknöl och mankhöjd (Mkh) samt bredd (B).
I tabell 7.1. anges en standard för kroppsmått hos köttdjur i förhållande till vikt utarbetad av en arbetsgrupp i CIGR (Commission International Génie Rural), en världsomspännande lantbruksorganisation. Gruppen har medlemmar från olika länder, där en medlem från Sverige/BT är med, och där forskning och internationella erfarenheter används i arbetet.
Tabell 7.1. CIGR:s standard för köttdjurs kroppsmått i förhållande till vikt. Storleken varierar givetvis efter ras, så tabellen kan enbart ses som ett verktyg vid praktisk utformning av inredning eller dimensionering av ytor. [CIGR, 2004]
| Kroppsvikt, kg | Mankhöjd (Mkh), m | Diagonallängd (L), m | Kroppsbredd (B), m |
| 200 | 1,09 | 1,17 | 0,34 |
| 300 | 1,19 | 1,31 | 0,40 |
| 400 | 1,27 | 1,42 | 0,46 |
| 500 | 1,33 | 1,51 | 0,51 |
| 600 | 1,38 | 1,59 | 0,55 |
| 700 | 1,42 | 1,65 | 0,60 |
Kroppsmåtten är dock inte bara beroende av djurens ålder och vikt, utan givetvis också ras, avel och kön. Djurens hull spelar också en viss roll, men påverkar mer djurens vikt än kroppslängd och mankhöjd. I tabell 7.2. anges kroppsmåtten för SLB ungdjur och i tabell för moderdjur av rasen Simmental.
Tabell 7.2. Sambandet mellan vikt och kroppsmått för ungdjur av tung mjölkras (exempelvis SLB). Kroppsmåtten kan variera ± 5% beroende på ras och utfodringsintensitet. [Dansk Landbrugsrådgivning, Landscentret, 2005]
| Levande vikt, kg | Total längd, m | Kroppens längd, m | Skulderhöjd, m | Höftbredd, m | Skulderbredd, m |
| 50 | 1,00 | 0,70 | 0,75 | 0,20 | 0,18 |
| 100 | 1,20 | 0,80 | 0,90 | 0,27 | 0,22 |
| 200 | 1,50 | 1,10 | 1,10 | 0,35 | 0,28 |
| 300 | 1,75 | 1,20 | 1,22 | 0,42 | 0,34 |
| 400 | 2,00 | 1,27 | 1,30 | 0,47 | 0,40 |
| 500 | 2,20 | 1,40 | 1,35 | 0,52 | 0,46 |
Tabell 7.3. Kroppsmått hos moderdjur av rasen Simmental i Österrike. [Jauschnegg, 1994]
| Vikt, kg | Mankhöjd (MKH), m | Diagonallängd (L), m | Kroppsbredd (B), m | ||||||
| Min | Medel | Max | Min | Medel | Max | Min | Medel | Max | |
| 500 | 1,20 | 1,27 | 1,35 | 1,37 | 1,48 | 1,60 | 0,38 | 0,46 | 0,54 |
| 600 | 1,26 | 1,33 | 1,40 | 1,46 | 1,57 | 1,67 | 0,44 | 0,52 | 0,60 |
| 700 | 1,30 | 1,37 | 1,43 | 1,52 | 1,62 | 1,73 | 0,50 | 0,57 | 0,65 |
| 800 | 1,32 | 1,38 | 1,45 | 1,54 | 1,62 | 1,73 | 0,54 | 0,62 | 0,70 |
Praktiskt sett så bör man dimensionera inredning och utrymme efter de största, åtminstone 20 % största djuren. Det bästa är om man har möjlighet att mäta sina egna djurs storlek.
Beteende
Liggande
Nötkreatur vilar sig vanligen liggande. I allmänhet "dåsar" de, sömnbehovet är relativt ringa för vuxna djur. Totala behovet av sömn är 3-4 timmar per dygn. När de sover är musklerna avslappnade och de behöver då stöd för huvudet mot skuldran så att nackmuskulaturen kan vara avslappnade.
Nötkreatur kan ligga i ett begränsat antal ställningar. Vissa av dessa är nödvändiga för att möjliggöra idissling och vila. I ett stall byter det vuxna djuret liggsida så att det ligger ungefär lika mycket på höger som på vänster sida, men sällan platt på sidan. Det byter normalt ställning från liggande till stående 10 till 20 gånger per dygn. Varje gång de ligger, ligger de i ca 60 – 80 minuter. Vuxna nötkreaturs vilotid är ca halva dygnet. Då djuren i en flock ligger ner på bete är de ganska utspridda och de ligger aldrig närmare varandra än den distans innanför vilken de inte tolererar ett annat vuxet djur. Djuren föredrar att ligga på mjukt underlag.
Yngre djur vilar och sover mer än vuxna djur. Spädkalvar ligger ner 16-18 timmar per dygn. Femton till 20 % av den tiden ligger de platt på sidan eller med sträckta framben och huvudet vilande på underlaget. Kalvar ligger ibland ganska tätt tillsammans.
Figur 7.2. Naturliga liggpositioner för nötkreatur [CIGR 2004, efter Schnitzer 1971]
Resning och läggning
Rörelsemönstren i samband med resning och läggning är medfödda beteenden och det är nästan omöjligt att lära ett nötkreatur att lägga och resa sig på andra sätt. Läggningsrörelsen startar med att korna söker efter en liggplats, därefter kontrolleras liggplatsen. Huvudet genomför då en pendelrörelse med nosen nära underlaget. Därefter böjs ett framknä och detta kommer i kontakt med underlaget, sedan böjs det andra framknät. Ett av bakbenen förs sedan försiktigt under kroppen och djuret sjunker ned (figur 7.3.).
Figur 7.3. Nötkreaturets naturliga läggningsrörelse.
Avbryts kontrollen av liggplatsen och djuret höjer huvudet säger man att djuret har haft en intention, en avsikt att lägga sig. Då de lägger sig förflyttar djuret sig en bit framåt, för vuxna djur ca 60 – 70 cm, för att balansera upp rörelsen. Även en viss förflyttning i sidled sker, framför allt med bakkroppen. Normalt tar hela läggningsrörelsen ca 15 – 20 sekunder. Avbryts rörelsen när djurets ena framknä (carpus) har haft kontakt med underlaget kallar man det ett försök att lägga sig. Både avbrotten, avsikt och försök, kan vittna om att liggplatsen inte är väl utformad.
När kon lägger sig och går ner på knä vilar 78 % av kroppsvikten på frambenen, och när hon drar in bakbenet under sig bär bakbenen 63 % av kroppsvikten. I båda fallen innebär det en 40 - 50 % ökning jämfört med belastningen vid stående (Gustafson, 1994).
Ett nötkreatur reser sig genom att först lyfta huvudet och föra över vikten på de böjda framknäna. Därefter sträcks huvudet framåt så att kroppen balanserar på framknäna. Med huvud och hals som motvikter och ryggmusklerna som en elastisk förbindelse till bakdelen, vippas eller nästan slungas bakkroppen till stående ställning. Till sist rätas frambenen ut genom att kon tar ett steg framåt. Detta innebär att nötkreatur har krav på rörelsefrihet i längs- och höjdled, och i viss mån även i sidled för resnings och läggningsrörelsen. Vidare måste underlaget (golvet) erbjuda ett gott grepp, speciellt för bakbenen.
Figur 7.4. Nötkreaturs resningsrörelse, vilket i normalfallet tar ca 5 – 6 sekunder . Även vid resning förflyttas kroppen en bit framåt. [CIGR]
Figur 7.5. Det dynamiskt utrymme i höjd- och längsled som behövs när ett nötkreaturs reser sig. [CIGR]
Ätbeteende
Betande nötkreatur har fyra huvudsakliga perioder under dygnet som de äter: just före gryning, tidig förmiddag, tidig eftermiddag och vid skymning. De betar också till och från under resten av dygnet, men då mindre intensivt. Totalt betar de 4 – 9 timmar beroende på näringsbehov och gräsets näringsinnehåll. De idisslar ungefär lika länge, uppåt 10 timmar i ca 15 – 20 olika perioder. De föredrar att ligga och idissla utom då de är utomhus i dåligt väder. En grupp nötkreatur i frihet har i regel synkroniserade beteenden, det vill säga de gör samma sak samtidigt.
Drickbeteende
I tempererat klimat dricker betande nötkreatur 1 – 4 gånger per dygn. Antalet gånger, liksom mängd, ökar vid framför allt varmare väder. Men vid annan typ av uppfödning och utfodring varierar också antal gånger och mängd. Hög proteinhalt, höga salthalter, stort fiberinnehåll och stor andel torrsubstans i fodret, samt konsumerad mängd foder ökar den mängd vatten djuret vill dricka. Figur visar ett exempel på behovet av mängden vatten som nötkreatur behöver dricka beroende på fodrets vattenhalt, såvida de inte är dräktiga eller mjölkar.
Figur 7.6. Behovet av dricksvatten (exklusive vatteninnehållet i foder) vid olika levande vikt beroende på torrsubstanshalten (TS-halt) i fodret. [CIGR, 2004]
I tabellerna och framgår betydelsen av omgivningens lufttemperatur enligt tre källor. Skillnader i angivet vattenbehovet beror delvis på olika klimat där de är framtagna.
Tabell 7.4. Skattat vattenupptag hos köttdjur beroende på omgivningens lufttemperatur och typ av köttdjur [bearbetat efter Gadberry, Arkansas’ universitet, efter Guyer, Nebraska Universitet]
| Högsta dagstemp | Diko+kalv | Sinko | Tjur | Ungdjur, kg levande vikt | |||
| 180 | 270 | 360 | 450 | ||||
| 2 | 42 | 23 | 26 | 15 | 19 | 23 | 30 |
| 10 | 49 | 26 | 34 | 19 | 23 | 26 | 34 |
| 18 | 61 | 30 | 42 | 23 | 26 | 34 | 42 |
| 27 | 68 | 42 | 49 | 26 | 34 | 38 | 53 |
| 35 | 76 | 57 | 76 | 42 | 57 | 64 | 72 |
Tabell 7.5. Vattenbehovet (summan av vatten genom fodret och dricksvattnet) för köttdjur beroende på omgivningens lufttemperatur och konsumerad mängd torrsubstans (TS) foder enligt två källor, ARC, Agricultural Research Council, Storbritannien 1965 respektive NRC, Nutrient Requirements Council, USA 1981
| ARC | NRC | ||||
| Temperatur, oC | Liter/kg TS | Temperatur, oC | Liter/kg TS | ||
| Köttdjur | -17 - +10 | 3,5 | Under 0 | 2 - 3 b | |
| 10 - 15 | 3,6 | 0 - 15 | 2 - 4 | ||
| 15 - 21 | 4,1 | 15 - 25 | 3 - 5 | ||
| 21 - 27 | 4,7 | 25 - 35 | 4 - 10 | ||
| Över 27 | 5,5 | Över 35 | 8 - 15 | ||
| Högdräktig ko a | Ovan x 1,5 | ||||
| Digivande ko | Ovan + 0,87 liter per kg mjölk | ||||
| a de sista 4 dräktighetsmånaderna | |||||
| b x 1,5 till x 2,0 vid plötslig temperaturhöjning, t.ex. från -20o till 0o, alltså upp till en fördubbling. | |||||
Nötkreatur föredrar att dricka ur en stilla vattenspegel och sätter då ned nosen 30 – 40 mm ned i vattnet med en vinkel på huvudet i förhållande till horisontalplanet på mellan 55o och 75o (Boxberger, 1975). Nötkreatur suger in vatten, det vill säga de tar inte in luft genom munnen när de dricker. De dricker i nivån 10 liter per gång. I naturlig position och med tillräckligt med vatten i till exempel ett kar eller hink kan vuxna nötkreatur dricka 18 – 25 liter per minut (ALB Bayern 2000).
Figur 7.7. Huvudets position i förhållande till vattenytan.
Flyktbeteende
Att förstå hur nötkreatur reagerar vid fara eller hot kan hjälpa skötaren att dels minimera för skötaren farliga situationer och minska riken för olyckor, dels underlätta arbetet vid hantering. Det kan också tjäna som underlag hur man utformar hanteringsanläggningar.
Djur, och speciellt djur som är bytesdjur såsom nötkreatur, har en naturlig gräns för när de flyr, så kallad flyktzon. Går man in i zonen vill djuret fly, eller försvara sig. Var gränsen för flyktzonen ligger beror på ras och individ, men framför allt hur vanda djuren är att hanteras av människor och hur djuren har hanterats, vänligt eller ovänligt, samt om den aktuella miljön är lugn eller stressande. Är djuren vanda till vänliga människor och om de befinner sig i en lugn miljö kan flyktzonen minska betydligt.
Figur 7.8. Flyktzon hos djur och hur skötaren kan positionera sig för att driva djur i till exempel en hanteringsanläggning. (Efter Grandin).
För att stoppa ett djur ska man rörasig mot röd punkt i figuren, för att driva djuret framåt gå mot grön punkt. Gå inte in i djurets blindzon. Ska man svänga djuret rör man sig mot huvudet och vill man backa djuret gå framför djurets balanspunkt.
Näringsfysiologi
Näringsämnena i fast foder ska sönderdelas, omvandlas och tas upp av djuret innan det kan omvandla näringsämnena till energi för underhåll och för syntes av produkter, dvs. kött (muskeltillväxt) och eventuellt mjölk. För idisslare är det särskilt viktigt att våmmen och dess mikrober fungerar optimalt. Utfodringsstrategin går därför ut på att så effektivt som möjligt optimera våmfunktionen.
Magarna
Idisslarmagen, våmmen, är en enkel mage med utvidgningar av denna. Dessa består av en övre och nedre del och en övre och undre blindsäck. Framtill finns ett våmförmak. Ytstrukturen består av våmpappiller där näring (flyktiga fettsyror) absorberas. Våmmens funktion är att aktivt separera ”färdigjäst” material från ”ej färdigjäst” och bevara jäsningsmiljön till fördel för djuret där selektiv separation av material inom våmmen är den viktigaste aktiviteten.
Nätmagen är en nätformad slemhinna av utstående veck. Uppåt finns ingen tydlig avgränsning medan nedåt finns ett stort och rörligt slemhinneveck. Bladmagen innehåller slemhinneveck som liknar blad vilket ökar resorptionsytan. Foderstrupen ansluter till bladmagen och genom stora slemhinneveck kan ”rör” formas mellan foderstrupe och löpmage. Öppningen mellan nätmage och bladmage är liten och här släpps bara igenom små partiklar.
Löpmagen motsvarar magsäcken hos enkelmagade djur. Magsaften innehåller saltsyra och enzymer (inklusive lysozym som bryter ner mikrober). Det är en stor öppning mellan bladmage och löpmage. Löpmagsinnehållet kan ej rinna tillbaks till förmagarna.
Innehållet i våm- och nätmage hos ett vuxet nötkreatur är 30 – 80 kg. Ca 3 – 10 % av innehållet är mikrober och det produceras 6–8 kg flyktiga fettsyror (VFA) per dag. Övre delen av våmmen har en TS-halt på 15 % och nedre delen 5 %. pH i våmmen är särdeles viktigt. De flyktiga fettsyrorna surgör. Optimalt pH är 6,5 och för att behålla detta pH behöver kon buffra med basiska ämnen från saliven. Saliven innehåller vätekarbonat och vätefosfat. Totalt bildas 100 – 200 liter saliv. Genom våmväggen resorberas 75 % av syrorna.
Vid idissling tuggar djuret om fodret. Det finns en rad fördelar med detta: Fodret sönderdelas under längre tid, Det stimulerar salivproduktionen, mikrober blandas in, det sker en blandning och sönderdelning. Blandningsrörelser i våm/nätmage pågår ständigt genom 1 – 3 våmkontraktioner/min. Sönderdelat och jäst material sjunker till botten som sen flyter ut från våm/nätmage till bladmagen. I bladmagen resorberas vatten, flyktiga fettsyror och buffrande ämnen.
Passagetider
Fodrets egenskaper styr passagehastigheten. Grovt foder kan uppåt 70 – 90 timmar. Vid minskad partikelstorlek, finfördelat foder, är ättiden ungefär densamma som för grovt foder, men idisslingstiden blir kortare. Våmmens mikrober är specialiserade på att bryta ner olika komponenter i födan. Cellulosa och hemicellulosa bryts ned av protozoer och ciliater, medan bakterier bryter ner lättlösliga kolhydrater som socker och stärkelse.
Kolhydratomsättning
Kolhydratomsättningen i våmmen innebär en jäsning som ger slutprodukterna ättiksyra (60–70 %), propionsyra (15–20 %), smörsyra (10–15 %), metangas, koldioxid och vatten. Våmjäsningen förändras av olika faktorer. Minskad partikelstorlek och kraftfoder med stärkelse ger mer propionsyra på bekostnad av ättiksyra och pH i våmmen sjunker.
Proteinomsättning
En stor andel av foderproteinerna sönderdelas till ammoniak. Ammoniaken ombildas till urea som antingen tas upp av kroppen och utsöndras genom njurarna eller används för mikrobtillväxt, dvs. produktion av mikrobprotein.
Fett
Fett i foder spjälkar mikroberna till fettsyror och glycerol. Glycerolen jäses till propionsyra. Omättade fettsyror mättas och fettsyrorna resorberas i tunntarmen. Till viss del kan fettsyrorna förtvålas med kalcium.
Vitaminer
Vitaminförsörjningen sköter nötkreatur delvis själva genom att flera B-vitaminer (tiamin, pantotensyra, pyridoxin, biotin) produceras och resorberas i våmmen. Andra B-vitaminer finns i våmmens mikrober och resorberas i tunntarmen. K-vitamin tillverkas av tarmbakterier och C-vitamin syntetiseras av djuret.
Störningar av våmfunktionen
Det finns ett flertal orsaker till störningar i våmfunktionen. Framförallt är det olika orsaker till minskad våmrörlighet som orsaken till bristande funktion. Bristande rörlighet kan orsakas av inflammation i våmväggen s.k. ”vasst”. Hög VFA produktion och lågt pH kan minska på våmrörligheten och ger försurning av våminnehållet, s.k. våmacidos.
Våmförstoring, trumsjuka, orsakas av flera faktorer. Djuret kan ha förätit sig.
Löpmagsdislokation orsakas primärt av att djuret äter foder med hög smältbarhet och hög passagehastighet genom våmmen. Våmmen fyller då dåligt ut bukhålan, eventuellt kombinerat med dålig rörlighet, och det kan då ske en förjäsning och gasbildning i löpmagen, Denna kan då förflytta sig till den plats som uppstått mellan bukvägg och våm.
Termisk komfort
För däggdjur är det viktigt att hålla kroppstemperaturen konstant vilket de gör genom att reglera värme som produceras i kroppen och värme som avges från kroppen. Den del av energin i fodret som djuren kan omsätta används dels till att hålla djuret vid liv (underhållsfoder) och dels för produktion. All omsättbar energi från underhållsfoder blir värme. Vid energiomvandlingen till produkter (mjölk, kött eller fostertillväxt) blir det förluster i form av värme.
Djuren avger värme dels som fri värme dels genom att omvandla vätska till vattenånga (fuktavgivning). All värme som djuret producerar måste avges för att djuret skall hålla sin kroppstemperatur konstant (värmebalans). Ju tyngre djur och ju högre produktion desto mer värme måste djuret avge för att hålla kroppstemperaturen konstant. Större foderintag leder till högre värmeavgivning. Ju större temperaturskillnaden är mellan djuret och omgivningen desto större blir den fria värmeavgivningen. Den fria värmeavgivningen från en ungtjur som väger 500 kg är ca 600 W vid 12 oC och ca 400 W vid 25 oC.
Vattenångan avdunstar från huden eller i andningsvägarna (fuktavgivning). Ju varmare det är desto mer av värmeavgivningen måste ske genom avdunstning eftersom möjligheten att avge fri värme minskar. Fuktavgivningen från en 500 kg ungtjur är ca 350 g per timme vid 12 oC och ca 700 g per timme vid 25 oC. Värme- och fuktavgivningen i stallet påverkar stallklimatet och ventilationen.
Djuren upplever det omgivande klimatet beroende på hur enkelt det är att hålla kroppstemperaturen konstant. Betydelse har luftens temperatur, lufthastighet (drag), relativ luftfuktighet samt värmestrålning från en varm källa eller utstrålning mot en kallare källa (kall vägg, fönster). Om djuret är utomhus påverkar även nederbörd och solstrålning. För ett liggande djur inverkar dessutom liggytans värmeledning och förmåga att lagra värme. När djuret ligger ner kommer det att värma upp underlaget. Om liggplatsen kan lagra mycket värme (betong) kommer det att bli stor värmeavgivning. Denna kan enkelt minskas med lite strö och/eller gummimatta. Djupströbädd alstrar värme vilket är en fördel vintertid men en nackdel sommartid när djuren har svårt att avge värme.
Nötkreatur har stor förmåga att klara både kallt och varmt klimat. De utvecklar en päls med god värmeisolerande förmåga under den kalla årstiden. De kan svettas ganska bra under varma dagar och söker skugga från direkt solljus om de bereds tillfälle. För att ge djuret lagom avkylning skall lufthastigheten vara låg vid låga temperaturer och hög vid höga. Nötkreatur tycker sämst om regniga blåsiga dagar omkring noll. Ett intensivt utfodrat nötkreatur tål låga temperaturer bra och höga temperaturer sämre.
Perioder med hög lufttemperatur och luftfuktighet påverkar nötkreaturen negativt och de blir värmestressade. Periodens längd samt möjlighet till avkylning nattetid påverkar den negativa inverkan av värmestress. Undersökningar visar att foderintaget och tillväxten för växande nötkreatur minskar vid dygnsmedeltemperaturer över 25 oC. Vid måttlig stressnivå och kort varaktighet kan växande djur återhämta förlust i tillväxt genom deras förmåga till kompensatorisk tillväxt.
Nötkreatur är idisslare och ämnesomsättningen är beroende av mikroorganismerna i vommen. Mikroorganismerna vill ha en mycket jämn temperatur och fungerar som bäst vid ca 38 ºC. Äter eller dricker djuret stora mängder som är under +5 ºC fungerar foderomvandlingen sämre och det går åt mer foder för samma produktion.
Det intervall i omgivningstemperatur där djuret kan hålla konstant kroppstemperatur utan att ändra foderintag eller aktivitet kallas den ”termoneutrala zonen”. Gränsvärdet mot kallare omgivningstemperatur kallas den ”nedre kritiska temperaturen”. Nedre kritiska temperaturen beror på djurets ålder (vikt) och utfodringsnivå men också på hull och pälskvalité samt om djuret är dräktigt eller producerar mjölk. För en nyfödd kalv som befinner sig i en dragfri miljö är den nedre kritiska temperaturen ca +10 oC, om det däremot är dragigt (2 m/s lufthastighet) är den ca +17 oC. Efterhand som kalven blir äldre klarar den lägre temperaturer och vid en månads ålder är den nedre kritiska temperaturen ca 0 ºC i en dragfri miljö. Ett köttdjur som väger 350 kg och växer 1.3 kg per dag har en nedre kritisk temperatur på ca -26 oC.
Skötsel
Skötsel omfattar en rad olika aktiviteter av djurskötaren och kan inkludera såväl djur som inredning och maskiner. Det kan gälla arbeten som övervakning, förflyttning, urskiljning och behandling av djur, eller skötsel av djurens närmiljö såsom rengöring av golvytor, foderbord och vattenkar.
Reproduktion
Nedan ges en mycket kortfattad beskrivning av nötkreaturens reproduktion.
En ko genomgår en reproduktionsbrunstcykel på ca 21 dygn. Under ca 18 timmar i slutet av denna visar hon brunst. Före och under brunsten har en äggfollikel växt till. Vid äggavlossningen, som sker under brunsten, brister äggfollikelns vägg och ägget pressas ut. Blåsans hålighet bildar en s.k. gul kropp som bildar progesteron (dräktighetshormon). Ägget vandrar ner i äggledaren och befruktas där av spermier. Om ej ägget blir befruktat återbildas gulkroppen och en ny reproduktionscykel startar. Under brunsten visar kon flera yttre tecken på detta. Dessa är förändrat beteende. Kon står för upphopp av andra kor, hon försöker att rida på andra kor och hon ökar sin aktivitet. Det sker en ökad ansvällning och färgförändring av yttre könsorgan, blygden. Slem avges ur slidan och slemmets karaktär visar hur nära högbrunst och äggavlossning hon är. De flesta kor får blodflytningar ur vulva på grund av ökad genomblödning i livmodern i slutskedet av eller efter brunsten.
Upptäckt och behandling av sjukdom
Sjuka djur skall, om det behövs, skiljas från gruppen och hållas individuellt i box. Vid behandling kan djuret behöva fixeras. Symptom på sjukdom är helt beroende av sjukdom, men sjuka djur har i allmänhet nedsatt allmäntillstånd, de ligger ned mer, har förhöjd kroppstemperatur, rör sig saktare, har annan kroppshållning och hårremmen är sämre, dvs. raggigare och smutsigare.
Klövvård
Klövvård är en av de viktigaste regelbundna åtgärderna. Eftersätts klövvården kommer korna inte att röra sig lika villigt mellan platser för vila, foder och vatten. Dikor bör verkas innan kalvning och ca 3 – 4 månader efter kalvning. För att bemästra infektiösa klövsjukdomar rekommenderas någon form av klövbad eller rengöring plus desinficering av klövarna. Klövbadsvätska bör bytas ut ofta.
Avmaskning och behandling av yttre parasiter samt vaccinationer.
Avmaskning sker för unga djurs skull, och för att betet ska vara fritt från inälvsparasiter så att kalvar och unga djur inte blir infekterade. Hos äldre djur är det ofta balans mellan värden/djuret och parasiterna, men de kan vara källor till att smitta de unga. Numera avråder man rena rutinavmaskningar. Man bör bestämt ta träckprov för att se hur belastad besättningen är med inälvsparasiter och med vilka parasiter. Därefter sätter man in avmaskning i samråd med veterinärer.
Bekämpning av yttre parasiter, ektoparasiter, såsom skabb på djuren bör sättas in så snabbt som möjligt efter upptäckt. Alla djur som är i kontakt med smittade djur bör behandlas.
Vaccineringar är också exempel på behandlingar som sker på flera djur, delar eller hela besättningen.
Djur som ska behandlas skall kunna fixeras enligt arbetsmiljöbestämmelser (AFS 2008:17). Lösgående djur skall kunna behandlas avskilt från andra djur. Utformningen av en behandlingsavdelning är därför viktig.
Gruppering och omgruppering
Man bör undvika omgrupperingar av djuren i så stor utsträckning som möjligt. Däremot är en förflyttning av hela gruppen till en ny box eller motsvarande mindre stressande än omgrupperingar. Framför allt kalvar och yngre djur ska inte ingå i för stora grupper av framför allt smittskyddsskäl. Åtta – 10 djur, eller färre, är lämpligt - inte fler.
För moderdjur såsom di- och amkor är kalvningen en känslig period. Man bör därför ta hand om dessa speciellt under kalvningen. Helst bör kor som kalvar för första gången gå i en egen grupp. Är korna inomhus före och/eller efter kalvningen är det också en fördel att förstakalvarna kan bilda en egen grupp. Kalvning inomhus bör ske i enskild kalvningsbox.
Vid omgruppering, om det blir nödvändigt, är det viktig att flera djur byter grupp samtidigt. Då enstaka djur byter grupp sker en minskning av tillväxten som kan vara svårt att ta igen senare. Om antalet djur som omgrupperas till en annan grupp är fler än åtta, kan dessa bilda en undergrupp och stressen för djuren kan bli mildare.
Rykt och klippning
I lösdrift sker inte längre någon manuell ryktning av djuren. Lösgående djur kan slicka sig själva eller varandra och klara pälsvården. Smutsbelastningen är dock betydligt större på stall än på bete, varför det kan vara lämpligt att inomhus införa borstar, roterande eller ej, på strategiska ställen i vistelsearean. Klippning av djuren bör ske vid installning i klimatiserade (värmeisolerade, varma) stall, särskilt om djuren satt vinterpäls.
Renhet
Att hålla djuren rena framstår som allt viktigare för god djuromsorg. Smutsiga djur får lättare sår och i dessa sår härbärgeras smittsamma bakterier. Det blir också avdrag i betalningen av slaktdjur om de har smutsiga pälsar. För att bekämpa infektioner är god hygien och renhet på liggplatsen och på gångar ett av de viktigaste vapnen.
Hur rena djuren håller sig beror bland annat på djurtätheten och typ av foderstat. Men kanske det viktigaste är hur man sköter ströendet och renhållning – oavsett vilket inhysningssystem man har för sina djur. En engelsk undersökning (Scott & Kelly, 1989) visar att renheten hos nötkreatur som inhysts på ströbäddar var varken bättre eller sämre än hos djur som inhysts i liggbås eller på spaltgolv.
Referenser
ALB, 2000. Tränken für Rinder, Arbeitsblatt Landwirtschaftliches Bauwesen. ALB in Bayern e.V. 02.18.01
ARC, 1965. The requirements of farm livestock. 2. Ruminants. London, HMSO
Gadberry, S. (u.å) Water for beef cattle. FSA3021. Agriculture and Natural resources. University of Arkansas, United States
Gustafson, G. 1994. Behöver mjölkkor motion? Fakta-Husdjur Nr 11, SLU
Jauschnegg, H. 1994. Schätzung von Rumpflänge, Widerristhöhe und Schulterbreite auf der Basis des Gewichtes beim Rind. Institut für Nutztierwissenschaften, Universität für Bodenkultur Wien
NRC. 1981. Effect of environment on nutrient requirements on domestic animals. Washington, DC: The National Academies Press
Scott, G.B & Kelly, M. 1989. Cattle cleanliness in different housing systems. Farm Build. Prog. 95:21–24